???

Att jag sett del två av Fittstim - min kamp och håller mer med Pär Ström, feministernas gemensamma fiende, än Belinda Olsson, en av författarna i den älskade boken Fittstim.

???

Jag brukar inte hålla med Pär Ström, men utifrån endast hur han framställdes i detta program så verkade han relativt vettig.

Btw, medveten om att jag är en månad efter, men jag har dragit mig för att titta, för misstänkte att jag skulle bli vansinnig av irritation.

FEMINISM 101

Jag har, som många andra, läst och förundrats över Blondinbellas inlägg senaste dagarna, tänker främst på detta och detta. 

Jag känner spontant att jag inte önskar att hon var feminist, när feminist för henne innebär "ett gäng kränkta vita medelklass-kvinnor sittandes med rödvin runt ett bord och hittar på frågor att strida för", "en -ism med ett mansförakt" och att alla som definierar sig som feminister också skulle skriva under på kvotering. För människor som har en sådan syn på vad feminism innebär tror jag inte att det skulle hjälpa i kampen för jämställdhet. 

Jag är feminist vilket för mig betyder att jag tycker att vi (alla människor) ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Jag är mans- och kvinnoälskare, inte fylld med ett mansförakt. Jag kämpar med att inte behandla människor jag möter utifrån kön, utan att bemöta människor med att jag inte ska tro för en sekund att jag vet något om en annan människa. Jag vill att saker som kön, klass, etnicitet ska vara totalt ointressant i mitt bemötande av en annan människa.

Jag är feminist och mot kvotering, jag anser att det strider mot mina tankar kring jämställdhet. Om vi ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter så går det inte ihop för mig att någon ska få gå före i kön endast på grund av sitt kön.

Jag möter i mitt arbete unga killar och tjejer i gymnasieåldern. När man gör övningar kring kvinnligt och manligt så händer det oftast att de är de stereotypa könsrollerna som lyser igenom. Att dem normerna fortfarande finns att anpassa sig efter.

Ibland möts jag av den här inställningen: "ja, det är såhär stereotypt, men det gör väl inget, varför måste alla vara lika för?"

Jag hamnar i tillstånd "fågelholk" (!)

Vänta nu! Vi har just pratat om att de här normerna och ramarna finns för personer med penis att hålla sig till och håller man sig inte till det så är man inte en riktig man. Alltså om du inte är likadan som alla andra män så är du inte lika mycket man! Om du inte är likadan som alla andra med penis så är du inte med. Inte accepterad.

Om vi för tydlighetens skull ska dra det till sin spets, såklart finns undantag och mer eller mindre handlingsutrymme beroende på social arena.

Som svar på frågan, "måste vi alla vara lika?"

"NEJNEJNEJ!!! MIN TANKE MED JÄMSTÄLLDHET OCH FEMINISM ÄR ATT ALLA SKA FÅ MÖJLIGHET ATT VARA HUR FAN DEM VILL OCH INTE STYRAS AV VAD SOM FINNS MELLAN BENEN PÅ OSS! OCH FRAMFÖRALLT INTE BLI UTSATT PÅ GRUND AV ATT DU BRYTER MOT NÅGRA TRÖTTSAMMA NORMER!"

Slut på meddelande. Mvh
"Kränkt vit medelklass-kvinna"

GRAVIDTJOCK

Den här bilden la jag upp på instagram, twitter och facebook imorse. 

Jag är inte gravid och där slutar det här handla om barn. Det här handlar om skönhetsideal. Det sjuka, sjuka skönhetsideal som framkallar ätstörningar och ohälsosamma relationer till mat och träning. Detta är min vackra mage, utan barn i. Såhär ser den ut i den här klänningen och utan att jag spänner ut eller håller in. 

Jag har flera gånger tyckt att jag ser gravid ut, att min mage är uppblåst och utstående som en gravidmage. Nästa tanke har varit "jag är tjock och äcklig, att jag borde ha sådär platt mage som tjejerna på film och reklamen, för det är då jag är rätt, mest åtråvärd". Tanken därpå har varit att jag tycker att "gravidmagar är vackra, och inte bara med tanke på att det är ett barn däri, utan i själva sin form". 

Vad är problemet med utstående magar? Den är mjuk, len och mysig att ta på. Varför är utstående höftben och platta magar det som är eftersträvansvärt? Jag längtar och hoppas att det kommer en tid när vi inte måste svälta oss för att uppnå skönhetsidealen. 

I mitt arbete som skolkurator möter jag väldigt många elever som har ohälsosamma tankar kring mat och träning, och många är inte nöjda med sitt utseende. Och nu menar jag inte bara dem som utvecklat vad som skulle klassas som en ätstörning, utan även dem som drar slutsatsen att "om du, som är smalare än mig, tycker att du är tjock måste jag ju också vara tjock" när någon kompis klagar med orden "vad tjock jag är". Det här finns från lågstadiet upp till gymnasiet och bland både tjejer och killar. Det börjar tidigt och fortsätter upp i vuxenvärlden. 

En av sakerna som kommer upp på lunchrasten är vilken mat som är rätt att äta, att man har "syndat" i helgen och därför måste "hålla igen" lite nu under veckan. Dessa vuxna kanske inte säger till sina barn och elever att de ska gå ner i vikt, men de visar något annat när de håller på med någon diet och ser träning som något man måste göra för att "hålla vikten i schack". 

Tänk om vi kunde fokusera lite mer på vad våra kroppar fysiskt behöver och inte om vi ser tjocka ut eller inte. Tänk om vi kunde röra på oss av anledningen att våra kroppar är designade för att röra på sig, inte för att vi "måste" för att gå ner i vikt. Tänk om vi kunde äta mat för att kroppen behöver den och inte för att gå ner i vikt/tröstäta/osv. 

Vad är det egentligen med utstående magar som är anses motbjudande och inte eftersträvansvärt? Jag har länge kämpat emot min mage, som ser ut exakt som på bilden, ibland är den lite mindre utstående (pga mindre åtsittande plagg och/eller mindre uppblåst). Jag har starkt ogillat min mage och kommer ibland på att jag går runt, utan att tänka på det, och håller in den. Jag låter den inte bara vara. Jag skäms för den. Jag la bland annat därför ut den här bilden, nu har ni sett min mage, som den är, och jag tänker härmed sluta skämmas för den.

Den största anledningen till varför jag la ut bilden var för att jag önskar att man ska fundera en extra gång på varför man bara tycker att tjocka magar är fina när man vet att det finns ett barn där inne. 

SÅRBARHET

Det finns något så otroligt vackert med att se en annan människas sårbarhet. Att se hur någon kämpar för att inte börja gråta, att inte visa sin sårbarhet. När obekväma frågor överrumplar, känslomässigt klär av en människa naken. Att se på kroppsspråk att människan så gärna vill och samtidigt så gärna inte vill bryta ihop och lägga sig i fosterställning. Att se en annan människas ögon nästintill panikartat stråla av rädsla. Sårbarhet är vackert.

Vad är det för fel på mig?

ÅKA TÅG = LYCKA

Sen jag inte längre lever i ett distansförhållande som kräver tågresor i timtal för att kunna ses så glömmer jag hur mycket jag gillar att åka tåg. Det finns något underbart avkopplande att sitta på ett tåg och stirra ut genom fönstret. Eller lyssna på poddar och virka.

Att ha möjligheten att inte göra någonting men ändå vara på väg någonstans är en oerhört attraherande tanke. 

I BLAME YOU! - del 2

Det finns två saker som jag verkligen avskyr att det här samhället har fått mig att känna och tänka:

• - att män/killar/pojkar och kvinnor/tjejer/flickor är på vissa specifika sätt utifrån vilket biologiskt kön de tillhör och, (se del 1)

• - att jag är tjock och att det är fult och fel 

Jag vet att jag inte är tjock och även om jag enligt någon vetenskapligt "bevisad" viktkurva skulle vara överviktig så är det inte fult och fel. På sin höjd ohälsosamt, men det är i detta inlägget ointressant.

Jag matas dagligen med ideal, åsikter, tankar och allmänt tyckande om hur en kropp borde se ut, kännas och hur hälsosam man borde vara för att leva ett långt och lyckligt liv. Genom media absolut, men det som är ännu vanligare i min vardag är mina vänner och andra jag följer på sociala medier, som lägger ut bild efter bild på mat, mat och åter mat, på hur de tränar och kämpar för att få den perfekta kroppen. Som om att det vore det bästa priset man kan få. Som om det viktigaste och bästa man kan ägna tid åt är att kämpa för att se ut på något annat sätt än hur man redan ser ut. Detta är min hjärna minst varannan dag övertygad om, att jag behöver lägga mycket tid på att forma min kropp till perfektion.

Jag lyssnade på Jenny Strömstedts sommarprat för någon vecka sedan, då sa hon något som stannade med mig, hon sa något i stil med: "Hur ska man kunna koncentrera sig på att vara ett bra nyhetsankare när man undrar 20-30 gånger om dagen om man är tjock?" (!!!)

Jag funderar kanske inte så mycket på om jag är tjock eller inte, jag är nog snarare övertygad redan, i min irrationella del av hjärnan, om att min kropp är ful och fel, att den borde se mer sådär modelligt smal ut. Det jag funderar mer på är själva resan till att få den perfekta kroppen. Jag ställer upp krav efter krav på hur mycket och ofta jag borde träna och författar regel efter regel kring vad jag får äta och inte. Jag får ångest när jag ätit något som jag inte borde enligt reglerna, inte alltid, men ganska ofta. Även om jag bara får ångest en gång av tio när jag äter något jag inte borde, enligt reglerna, så är det ändå för ofta. Jag får ångest när jag inte rört på mig så mycket som jag bestämt. Och eftersom jag bryter mot mina regler och krav hela tiden för att det uppenbarligen inte är så jävla viktigt för mig att följa dem så har jag ångest rätt ofta över det här, eller i alla fall så funderar jag på om jag kanske borde ha ångest för det.

Jag har vänner som känner likadant, många vänner, mest tjejer och kvinnor, men jag känner även till någon kille. Jag har vänner som tycker att det är för smala, eller som är smala som stickor men som känner sig tjocka ändå. Jag avskyr att det här får ta upp så mycket av min tid. Jag tycker mig kämpa mot att ha ångest relaterat till mat, men det är så djupt rotat. Det har funnits med mig länge. Jag vet ungefär när det började för mig, i alla fall ett tillfälle som går att ta på, en bekant till mig sa att jag var mullig någon gång i årskurs 7, då insåg jag att jag "borde" gå ner i vikt. Jag minns det som att jag frågade och hon tittade på mig med tycka-synd-om-ögon och svarade att "nej, du är väl inte direkt tjock, lite mullig kanske". Sen dess har jag försökt massor av gånger att gå ner i vikt, för att det hon sa har bara bekräftats, inte att någon sagt det till mig, men genom att jämföra mig med andra människor i min närhet och i mediaflödet.

Jag har aldrig försökt gå ner i vikt med några speciella bantingskurer, inga pulver, ingen måltidsersättning, GI eller LCHF. För att jag inte tror på dem, vilket gör att det inte funkar för mig. Obviously. Men om jag funderade mindre på hur jag ska göra för att få den perfekta kroppen och mer på om jag ska sticka en sjal eller en mössa härnäst eller om jag ska sy en kjol eller ett linne idag, så kanske maten skulle komma mer naturligt, som något jag måste äta för att jag är hungrig inget för att lugna min ångest över mitt söt- eller saltsug??

Jag har tänkt länge på om jag ska skriva något om mitt, enligt mig, ohälsosamma förhållande till mat, vad det får för effekter att skriva om det så andra kan läsa. Hur det känns för mig att berätta? Och hur eran (ni som inte redan känner till att det här tar upp ganska mycket av min tankeverksamhet) syn på mig ska förändras. Jag vill inte ha några svar och inte heller några tips. Tipsen jag får handlar oftast om hur jag ska bli hälsosam (sluta äta chips, godis, bakverk) och att jag måste motionera. Tipsen handlar sällan om att jag duger som jag är och är vacker i all min härlighet. Nåde er om ni tittar på mig med dem där tycka-synd-om-ögonen!

I BLAME YOU! - del 1

Det finns två saker som jag verkligen avskyr att det här samhället har fått mig att känna och tänka:

• - att män/killar/pojkar och kvinnor/tjejer/flickor är på vissa specifika sätt utifrån vilket biologiskt kön de tillhör och,

• - att jag är tjock och att det är fult och fel (se del 2)

Jag vet och är övertygad i min rationella del av hjärnan att dessa två ovanstående påståenden är helt uppåt väggarna inkorrekta.

Jag är övertygad om att män/killar/pojkar och kvinnor/tjejer/flickor INTE är på vissa specifika sätt utifrån vilket biologiskt kön de tillhör. Att det INTE finns några som helst skillnader mellan könen förutom just de biologiska.

I min irrationella och känslosamma del av hjärnan är läget helt annat, där flödar fördomar och föreställningar kring genus fritt. När det gäller synen på andra människors socialt formade genus anser jag mig vara relativt öppen och fritänkande inför möjligheten för dem att gå emot de stereotypa könsrollerna, jag upplever snarare att jag applåderar och uppmuntrar människor som bryter mot dessa stereotypa roller. Men när det gäller mitt eget kön, hur jag formats till kvinna, från när jag föddes på mitten av åttio-talet till nu snart 30 år senare, med allt vad det inneburit och fortfarande innebär. Då är jag mer kluven. Kluven inför vad som ingår i min personlighet och vad som jag borde och måste vara och faktiskt är på grund av att jag råkar ha fitta. Vad är Josefin och vad är jag för att jag är kvinna?

Min sambo och jag har sedan de två år vi varit sambos varit sådär osams om disken och behovet av att städa som säkert många nyihopflyttade par är. Vi ser olika på när det borde diskas, när det borde städas och när soporna borde tas ut. Jag vill gärna ha de sådär snyggt, rent och organiserat som det ser ut när det är precis nystädat. Alltid. Det har inte min sambo något som helst behov av.

Jag städar nästan aldrig, varannan månad? Jag diskar absolut inte varje dag, och sopkärlen är oftast överfulla. Skulle det kunna vara så att jag egentligen inte bryr mig heller? Att min sambo har rätt i the-non-caring-part? Att jag kanske har lärt mig att jag borde känna att det ska vara snyggt, rent och organiserat runt mig? Att det är en förväntning som omvärlden har/har haft på mig för att jag är kvinna och som jag har internaliserat i mig så pass djup att jag inbillar mig att det är Josefin som förväntar sig detta av Josefin och inte omvärlden som förväntar sig detta av mitt kön?

Det är frågor som jag inte förväntar mig att jag (och framförallt inte någon annan) ska ha svar på, men det betyder inte att jag slutar söka. 

ARG PÅ TANKEBANAN!

Ibland avskyr jag hur mina tankar fungerar.

En man kom på tåget, satt sig bredvid mig, jag uppmärksammar att han har neongrönt nagellack. Förutom detta lägger inte jag märke till fler feminina attribut hos mannen. Min tankebana går såhär:

"Han är säkert pappa och gått med på att få sina naglar målade neongröna av sin dotter (!)"

!!!

Låt männen få ha neongrönt nagellack hur mycket du vill utan att du ska ha förutfattade meningar eller ett behov av att förklara så oootänkbara saker som nagellack på män, dumma dumma tankebana!

VEM ÄR JAG?

Vem är jag, med min kritvita hy, att avgöra om en pepparkaksgubbe är kränkande mot mörkhyade?

Vem är jag, som vid 25 års ålder för första gången i mitt liv fick min nationalitet ifrågasatt, att avgöra vad som är svenskt eller inte?

Vem är jag, som fortfarande bor kvar inom samma 20-milsradie i samma land där jag är uppväxt, att avgöra om man ska ta seden dit man kommer?

Vem är jag, att tycka att så länge man följer boendelandets lagar är allt annat okej?

Vem är jag, att ha tolkningsföreträde?

HARMONI

Jag har i många år pratat om och försökt uppnå en inre harmoni.

Det var först i tisdagskväll tillsammans med A som det föll på plats. Inte harmonin, not even close. Men det blev tydligt för mig vad jag menar med inre harmoni.

Jag har nog tänkt lite sådär irriterrande flummigt att jag ska gå runt i ett nästintill glädjerus och liksom älska livet varje minut och framkallat kräkningar av mina egna tankar.

Men i tisdags, då trillade poletten äntligen ner (i alla fall mätt med vad övertygelsen säger den här veckan). Jag vill helt enkelt lära känna mig själv, veta vad som triggar min ilska, svartsjuka, glädje, kärlek, you name it! Och känna av om jag har behov av att vara jävligt tjurig/filosofisk/självömkande en timme och att det sedan går över, är överspelat.

Vore inte det hur fett som helst? Att veta varför man behöver olika saker och vad som brukar göra att man mår/känner på olika sätt. Och sen se (typ) alla känslor som en del av att vara människa och liksom omfamna dem.

KÄNSLOMÄNNISKA.

I mitt yrke är det väldigt mycket fokus på känslor, elevers, föräldrars, lärares, andra kollegors och absolut även mina egna. Hur det påverkar mej som känslomänniska? Olika. Olika kan man säga om man vill ge ett kort svar. 

Det lite längre svaret är ibland mycket, ibland inte lika mycket. Vissa händelser och personer påverkar mej mer än andra helt enkelt. För någon vecka sedan bröt jag ihop (=grät) inne hos en kollega, på grund av en händelse som påverkat mig mycket. "Bröt ihop" är inte alls så allvarligt som det låter, utan handlar om helt vanliga känslor som kommer ut i form av tårar. Jag har flertalet gånger sagt att "tårar bara är känslor som kommer ut", minns att jag skrev någon slags dikt om det på högstadiet, hursomhelst. Jag möttes av den äldre kollegan med att jag inte jobbat så länge och att jag kommer lära mig det här med distans och inte låta mig påverkas lika mycket när jag jobbat längre. Må vara så, eller inte. Absolut inget illa menat till min underbara kollega, men hennes ord fick mej att börja fundera på hur jag skulle ändra mej för att bli mer "hårdhudad", för att göra ett bättre arbete. När jag funderat en stund insåg jag att jag inte var så säker på att jag vill/kan ändra detta med mej själv.

Jag har alltid, så länge jag kan minnas, beskrivit mej själv som en känslomänniska, styrd av mina känslor och med känslorna utanpå. Jag inbillar mej att jag är relativt lätt att läsa av och att jag mer i privatlivet än på jobbet låter mig styras av mina känslor. På jobbet styrs jag snarare av lösningsfokuserat tänkande, lagar och styrdokument, blir ju lite annorlunda där. Men ibland blir det för mycket även där och jag vill mestgråta och lyssna på Adele alternativt bryta ihop på min kollegas kontor. Och det här var varken första eller sista gången som jag gråter på jobbet. Och jag tänker såhär, det är inget som behöver betyda något annat än att känslorna svämmar över och när tårarna är slut är också behovet av att "svämma över"/"bryta ihop" över. Inget att oroa sej för.

PS. Har ni märkt hur känslofull Adeles musik är? Har ni tänkt på att det är sådär jag önskar att jag kunde sjunga när mina känslor behöver komma ut och tårarna fastnat eller inte räcker till? VARFÖR HAR NI INTE SAGT NÅGOT?

Från hon som är helt jävla efter och började lyssna på Adele imorse!

FANTASIVÄRLD

Jag har fått höra flera gånger, av R, att det är fint hur mycket jag lever mig in i filmer och serier. När jag går in seriens eller filmens fantasivärld så är jag nästan övertygad om att karaktärerna finns på riktigt (får en svag känsla om att jag skrivit exakt det här, här, förut, ah well) och de blir som mina kompisar eller människor som jag avgudar på avstånd.

Hursomhelst, jag gillar att fantisera om att få vara i den där världen som regissören och teamet kring har skapat för bara mej att kasta min in i. Jag gillar hur allt är så perfekt, eller perfekt operfekt, hur replikerna är så rätta eller så fel att det liksom blir rätt ändå. Jag gillar hur karaktärerna är så lätta att förstå eller så kluriga att jag blir provocerad, deras personligheter så tydliga och älskvärda.

Det känns när jag skriver som att jag pratar jibberish och ingen kommer fatta, men det är kanske inte meningen. Meningen tror jag är att berätta att jag gillar hur fantasivärlden som hollywoodregissörer och independentskådisar producerar till mej ger mig en skön kontrast till verkligheten. Verklighetsflykt, kan det kalllas, verklighetspaus kanske? Eller verklighetsalternativ?

Söndagsförkylningstankarfrånprettojosefin

PS. Jag googlade just pretto (utan upplysande resultat) för att jag inte riktigt förstår ordet, men fick för mig att det skulle passa in där, så nu är det gjort, använder mig av ord jag inte fattar, men är inte ute efter att få reda på det heller. I min värld, fantasi och verklighet, passade det in där, sådär som på film. 

BRISTA UT I SÅNG?

Funderar på det här med varför jag inte lever i en värld där det vore befogat att brista ut i sång vid sådana tillfällen när en sång vore pricken över "i:t"?

Det skulle vart bättre.

På teve får dem det att funka, där möter de andra, publiken, sångaren med förståelse och känslorna blir liksom större och mera känslofulla (hur nu känslor blir fulla av mer känslor?).

Kanske borde göra ett försök att brista ut i sång och serenadera (?) min sambo?

Aa-a-aj vill allvejs löv ju-u-u-u-u
*vejlar*

EN HÖG AMBITION STÄLLER HÖGA KRAV. SISTA DELEN.

Varför jag sitter och lyssnar på sommarprat från förra året där någon pratar och pratar och pratar om djur? Jag som inte ens gillar djur?

Jo, förstår ni, jag har bestämt (varför?) att jag ska lyssna på förra årets som jag missade pga att jag inte hade förstått värdet av Sommar i P1 då. Och jag har även fått för mig att jag inte ska missa något bra sommarprat av någon jag inte känner till och det kan ju faktiskt vara så att jag LÄR mig något fantastiskt också.

Kanske att jag ska lätta på det bestämda när jag sitter och blir irriterad över att jag måste (!) lyssna klart på massa tråk innan jag får lyssna på dem roliga?

Overkill.

Trotsar mej själv och tänker att i fortsättningen ger jag programmen 5 minuter. Inte övertygad då = hejdå!

EN HÖG AMBITION STÄLLER HÖGA KRAV. DEL 2.

Tid är min fiende. Inte att åren går och att jag blir äldre, jag ser fram emot alla faser jag förhoppningsvis kommer gå igenom.

Tiden per vecka är skapad för att av mej aldrig kunna utnyttjas till fullo för någon har programmerat in fel antal timmar per dygn och vecka i mitt huvud. Hur många timmar är det på en vecka egentligen? (Otroligt snabb överläggning i huvudet, HELT utan miniräknare, not, MVG i matte? Japp!)

168 timmar på en vecka. 56 av dem är det menat att jag ska sova, helt bestämt av mej själv, såklart. Sover kanske 45,5. 32 av dem arbetar jag. 10 av dem pendlar jag. 7, typ, äter jag.

168-45,5-32-10-7=73,5

Utöver det ovannämnda som tar tid vill jag träna några timmar i veckan, diska, laga mat, plocka och fixa i hemmet, ligga i soffan och glömma bort att jag lever och sånt. Måste ju lätt ta 15 timmar. Då har jag ändå 58,5 timmar kvar. Vad fan gör jag med dem?

Jag är förstummad. Jag hade ärligt trott att jag skulle få skriva i slutet av inlägget något i stil med "och hur fan tror jag att jag ska hinna något på dessa få timmar?"

*gapar*

Antingen går jag runt i cirklar och får tiden att gå på det sättet eller så har jag min tidsoptimistiska hjärna att skylla även för uppskattningen av siffrorna ovan. Kan ju vara den som är problemet, kanske inte ska beskylla tiden som är försvarslös. Återigen har tidsoptimisten tagit överhanden och styrt mitt liv med hel och hård hand.

Självinsikt is a bitch.

ZLATAN.

Jag har läst boken. Läs den om du på något sett någon gång gillat/ogillat/tyckt något om Zlatan.

Jag försöker mig inte på någon recension, för den skulle typ bli såhär "bra skriven, känns som att Zlatan berättar för mig, hör hans skånska stämma när jag läser, bra upplagd, man får följa honom, hans fotbollskarriär". That's it! Inte så intressant, så jag ska istället beskriva vad jag tänkte på och vad jag tar med mig från boken.

Jag är inte intresserad av fotboll, jag menar inte alls, inte det minsta, inte av sporten i alla fall. Vilka lag som vinner kvittar, vad spelarna gör därnere på plan är relativt ointressant, vad som är snyggt eller inte fattar inte min hjärna och vad är egentligen en (säger man en offside?) offside? Min kära sambo har förklarat offside för mej otaliga gånger och jag slutar lyssna efter ett tag för att det är ointressant och information jag inte behöver. Ledsen R, så är det bara. Jag lever alltså med ett fotbollsfreak, så vad jag än gör kommer det finnas massor av fotboll i mitt liv, för alltid!

Efter att jag läst boken (och varit på Barca-match på Camp Nou för två år sen) så är jag fascinerad, av fenomenen kring fotboll, dem löjligt stora summorna spelarna säljs och köps för, attityderna mellan spelare, mellan spelare och tränare, mellan klubbar och agenter/spelare. Det är en hel värld!

Och fansen, herregud fansen, det är så allvarligt, på liv och död-allvarligt. Passionen som finns kring fotboll, vilket lag man håller på är heligt, går i arv från äldre generationer och man står bakom sitt lag i vått och torrt. Fa-scin-erande!

Jag är också fascinerad av Zlatan, självförtroendet, kämparviljan och fokuset. Jag skulle också vilja sätta den här boken i handen på alla skoltrötta fotbollsintresserade ungdomar jag träffar.

" Det finns tusen vägar att gå, och den som är speciell och lite avig är ofta den bästa. Jag hatar när de som skiljer ut sig trycks ner. Hade jag inte varit annorlunda skulle jag inte suttit här och vad jag menar är självklart inte: Var som jag. Försök bli som Zlatan! Inte alls! Jag snackar om att gå sin egen väg, vad den vägen nu är, och det ska fan inte skrivas på några listor eller komma med utfrysningar bara för att du inte är som de andra."

"Jag är Zlatan Ibrahimovic: Min historia" 

av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz " s. 414

EN HÖG AMBITION STÄLLER HÖGA KRAV.

Efter gårdagens aggressioner kring mängden ballerina-kex och youtube-klipp på en dag har jag forskat lite i det här med höga krav. Djup kvalitativ forskning; googlat höga krav och skummat igenom de tre första sidorna som kom upp.

Det första som kom upp är ett blogg-inlägg om höga krav, om att vi svenskar ska lära oss flera språk än engelska, att de andra språken kommit i skymundan, fine ja, jo visst, håller jag väl med om och är sjukt sugen på att kunna typ 10 språk till (alltså, kan typ 2 och en hundradels språk kan man säga, svenska, engelska och en hundradels franska), men artiklen gör inte att jag går igång i forskningen jag gör.

Det andra är en artikel från SvD från 17 juni i år, "En hög ambition ställer höga krav" lyder rubriken. Här är det en hög ambition med Sveriges integrationspolitik som är i fokus och som journalisten så fint uttrycker ställer det höga krav att ha en ambitiös integrationspolitik. "En hög ambition ställer höga krav", blogginläggsrubrik = check!

Den tredje träffen är också en artikel, från tidningen Arbetsliv, där det framgår att "Höga krav och låg kontroll över arbetssituationen ökar risken för värk i nacke och axlar. Det är nu vetenskapligt belagt".  

Till mina egna höga krav. Jag har höga krav på mig själv, så till den grad att när jag inte uppnår mina ouppnåeliga mål skapas det sån där ångest som liksom hoppar och studsar under huden så att man är tvungen att röra sig hela tiden för att det inte ska kännas outhärdligt, ni vet? Inte alltid och jämt, men dem där riktiga ambitionerna, dem okompromissbara och odiskuterbara ambitionerna, som till exempel på jobbet, i mina relationer, min kreativitet och min själsliga/andliga harmoni (?). Dem ambitionerna, dem områdena är liksom satta i sten, ibland (ja, satta i sten ibland, så himla bestämd är jag inte, flexibel kallas det, eller? Ni märker hur odiskuterbart det är va?).

På jobbet ska jag aldrig göra fel, bara massa rätt, och helst superrätt, så alla ser upp till mig och säger saker som "Du är den bästa kuratorn jag någonsin träffat", "Du är som gjord för att vara skolkurator", ni vet sånna saker. Nackont eller?

I mina relationer ska jag vara ärlig, ha tålamod, ha det jämlikt, aldrig bli irriterad (för jag har bästa pojkvännen och vännerna EVER), skratta mycket, umgås både i gäng och individuellt, prata om ALLT, ha djupa diskussioner, ha obetydliga vardagliga meningsutbyten, osv. Fler krav finns att fylla på med vid behov!

Min kreativitet ska det inte finnas stopp för, den ska flöda i min inredning, min garderob (där allt helst ska vara hemdesignat och sytt/stickat/virkat av Moi (=jag alltså, den där hundradelen franska ger en extra krydda), min ungdomsbok ska bli nytänkande och cool, det ska skrivas och spelas in låtar (helst startas ett band också), osv.

Min själsliga och andliga harmoni, den ska helst finnas där från början, för det är INTE som det här som brukas sägas om relationer, vad är det nu då? Det är en färskvara? Ja, ni förstår. Så är det alltså inte. Jag behöver inte jobba på min inre själsliga/andliga harmoni, för med alla dessa krav och ambitioner så kan jag inte vara annat än harmonisk!

(PS. Här har jag inte heller ens nämnt mina krav på mitt utseende (jo, ja, chockingly så har jag sådana också, som den unga tjej jag är uppväxt i det här fina okroppsfixerade samhället) eller alla materiella saker jag fått för mig att jag vill(måste) ha. DS.)

(PS.2. Jag tror att det här blir en inläggsserie, I've got something here, ilska? bitterhet? insikt? Härligt är det i alla fall när det sprutar ut ilska?/bitterhet?/insikt? ur fingrarna och formas sweet sweet magic i form av ironiska blogginlägg. DS.)

(PS.3. Ja, jag vet, ett tredje PS är go to far, men NU är jag förtjänt av kanske, vad säger ni? 10 youtube-klipp! (Ballerina-kexen är slut och affären för långt borta) DS.)

SEX

Ja, som i aktiviteten inte siffran, mamma, pappa och andra känsliga tittare, ni kan få veta sådant ni inte vill veta, så STOP READ NOW (det är utomrikiska, betyder typ sluta läsa NU!).

Jag håller på och läsa en bok (Smuts av Katarina Wennstam) som handlar om sex, framförallt om sexköp, prositution, hallickar osv. Han som jag ser som huvudpersonen har ett mycket underligt förhållande till sex, typ hora/madonna-komplex. Jag tänker inte försöka mig på att förklara detta psykologiska begrepp, det får (inte alltid så pålitliga) wikipedia stå för (probably inte sista gången jag länkar till wikipedia på den här bloggen, deal with it källkritiker!), utan jag funderar istället kring vad komplexet från början fötts ur/i/kring/?.

Sex kan vara bra, dåligt, göra ont, var outhärdligt skönt, spännande, nervöst, såra, göra barn, ge sjukdomar OCH vara så så skamfyllt! Tonåringar vågar inte prata med vuxna om det, som oftast är dem som har mer erfarenheter/råd att dela med sig av än jämnåriga, vuxna vågar knappt heller prata om det, och pratar man om det pratar man kanske mest om sjukdomar, att det är problem i sexlivet eller annat som på något sätt sätter sex in a bad name. Barn ska helst inte veta att det finns och uppmuntras sällan till att utforska sina kroppar själva eller ihop med lekkamrater.

Jag menar inte att jag förespråkar varken barnsex, prostitution eller att inte prata om problem/svårigheter kring sex, men jag kan for the love of God inte förstå varför något som är grundat i många av oss som mer eller mindre ett behov (därför inte är onormalt för typ någon, eller borde inte vara det i alla fall) och som när det genomförs på två (eller en persons) villkor kan vara fullt av njutning och tillfredsställelse, kan vara kantat av så mycket skam, skuld och tankar om tabu?

Och by the way, att killar skulle tänka mer på sex än tjejer är (enligt mig) skitsnack, all forskning som visar på detta har utelämnat att tjejer inte förväntas tänka på sex och därför sällan erkänner hur mycket/ofta de faktiskt tänker på sex.