FANTASIVÄRLD

Jag har fått höra flera gånger, av R, att det är fint hur mycket jag lever mig in i filmer och serier. När jag går in seriens eller filmens fantasivärld så är jag nästan övertygad om att karaktärerna finns på riktigt (får en svag känsla om att jag skrivit exakt det här, här, förut, ah well) och de blir som mina kompisar eller människor som jag avgudar på avstånd.

Hursomhelst, jag gillar att fantisera om att få vara i den där världen som regissören och teamet kring har skapat för bara mej att kasta min in i. Jag gillar hur allt är så perfekt, eller perfekt operfekt, hur replikerna är så rätta eller så fel att det liksom blir rätt ändå. Jag gillar hur karaktärerna är så lätta att förstå eller så kluriga att jag blir provocerad, deras personligheter så tydliga och älskvärda.

Det känns när jag skriver som att jag pratar jibberish och ingen kommer fatta, men det är kanske inte meningen. Meningen tror jag är att berätta att jag gillar hur fantasivärlden som hollywoodregissörer och independentskådisar producerar till mej ger mig en skön kontrast till verkligheten. Verklighetsflykt, kan det kalllas, verklighetspaus kanske? Eller verklighetsalternativ?

Söndagsförkylningstankarfrånprettojosefin

PS. Jag googlade just pretto (utan upplysande resultat) för att jag inte riktigt förstår ordet, men fick för mig att det skulle passa in där, så nu är det gjort, använder mig av ord jag inte fattar, men är inte ute efter att få reda på det heller. I min värld, fantasi och verklighet, passade det in där, sådär som på film. 

SHAME OCH THE GLEE PROJECT.

Ifall det undgått någon är jag en total sucker för teve-serier. Igår satt jag hela förmiddagen och tittade på säsong två av The Glee Project, som Ryan Murphy och de andra i bestämmarbänken för Glee använder för att hitta nya karaktärer till serien. The Glee Project är som Idol fast för en teve-serie typ. Något som jag blir beroende av med andra ord och som framkallar gåshud om och om igen.

Ignorera mitt vita lår (skyll på den molniga sommaren,
eller att hur mycket sol låren än får envist är vit-vit-vit)
och fokusera på gåshuden,
lyckades inte få till ett kort där jag hade mer gåshud,
försvann ju så fort!

På kvällen, till den otroligt goda prästostpajen jag bakat, såg vi den tredje av filmerna vi hyrt (de andra två Moneyball samt 50/50) och haft hemma (okej, de var med till Örebro på semester) en vecka. Shame med Michael Fassbender (ni vet han från X-men First Class, spelar Magneto som ung). Shame, regisserad av Steve McQueen, handlar om Brandon (Fassbender) som är sexberoende och har svårt med det här med känslor, minst sagt, vilket resulterar i ett komplicerat förhållande till systern. Systern spelas av Carey Mulligan, hon som spelar kvinnan i Drive (med Ryan Gosling, underbar film). Både Carey och Michael spelar amazingly bra. Men Michael gör ett intryck på mig långt in i själen, han är modig, inte nog med att man får se honom totalt näck, och inte bara en liten peak utan flera sekunders good look, han gör otroliga sexscener, utlämnande är ordet. Om jag inte fått er att förstå budskapet ännu, här kommer det i klartext; Se den! 

TEEN WOLF. YOGA. WEEKEND.

Vad jag gjort de 24 timmar sedan jag gick på semester undrar ni säkert? Alla ni 3-4 som läser mina tankar (alltså på bloggen, inte tankeläsare, sånna känner jag inga, vad jag vet, but if you are, en tankeläsare alltså, don't be afraid to tell me, jag gillar sånt där, övernaturligt)

Jag har:

• kollat på första säsongen av Teen Wolf, fallen in love with Stiles, han är superrolig, jag önskar jag var hälften så snabb i mun. Annars vet jag inte om serien är så himla bra, men perfekt verklighetsflykt för den som gillar övernaturliga grejer, som jag ju redan påpekat att jag gör. 
• blivit förbannad över att min profil här på bloggen VÄGRAR hamna på sidan här bredvid trots att jag redigerat och redigerat och sparat och sparat och SPARAT redigeringen tusen gånger! (Helt plötsligt verkar den vara där den ska, håll tummarna att den stannar där! NEJ! Hoppat ner igen, förbannade jävla skit!)
• varit på yoga och fantiserat om att jag någon gång i framtiden ska bli sådär stark och kunna lyfta mig själv sittandes i lotusställning, med only mina armar och att jag då också ska bli instruktör, yoga instruktör alltså.  
• läst om Weekend i QX-tidningen, en av de få filmer jag direkt efter jag sett den känt att jag måste se igen, igen, igen (ni vet sådär Teletubbies-tjatigt) och faktiskt sett den igen, direkt efter. Tom Cullen och Chris New gör ett så genuint och känsloframkallande skådespel att det för mig är en sådan där fantasivärld som jag vill stanna i, leva i och grow old in. (Den enda andra filmen som haft samma påverkan, teletubbies-tjats-igen, är Twilight. Ja, I must admit, så är det, en sån är jag...)