Efter gårdagens aggressioner kring mängden ballerina-kex och youtube-klipp på en dag har jag forskat lite i det här med höga krav. Djup kvalitativ forskning; googlat höga krav och skummat igenom de tre första sidorna som kom upp.
Det första som kom upp är ett blogg-inlägg om höga krav, om att vi svenskar ska lära oss flera språk än engelska, att de andra språken kommit i skymundan, fine ja, jo visst, håller jag väl med om och är sjukt sugen på att kunna typ 10 språk till (alltså, kan typ 2 och en hundradels språk kan man säga, svenska, engelska och en hundradels franska), men artiklen gör inte att jag går igång i forskningen jag gör.
Det andra är en artikel från SvD från 17 juni i år, "En hög ambition ställer höga krav" lyder rubriken. Här är det en hög ambition med Sveriges integrationspolitik som är i fokus och som journalisten så fint uttrycker ställer det höga krav att ha en ambitiös integrationspolitik. "En hög ambition ställer höga krav", blogginläggsrubrik = check!
Den tredje träffen är också en artikel, från tidningen Arbetsliv, där det framgår att "Höga krav och låg kontroll över arbetssituationen ökar risken för värk i nacke och axlar. Det är nu vetenskapligt belagt".
Till mina egna höga krav. Jag har höga krav på mig själv, så till den grad att när jag inte uppnår mina ouppnåeliga mål skapas det sån där ångest som liksom hoppar och studsar under huden så att man är tvungen att röra sig hela tiden för att det inte ska kännas outhärdligt, ni vet? Inte alltid och jämt, men dem där riktiga ambitionerna, dem okompromissbara och odiskuterbara ambitionerna, som till exempel på jobbet, i mina relationer, min kreativitet och min själsliga/andliga harmoni (?). Dem ambitionerna, dem områdena är liksom satta i sten, ibland (ja, satta i sten ibland, så himla bestämd är jag inte, flexibel kallas det, eller? Ni märker hur odiskuterbart det är va?).
På jobbet ska jag aldrig göra fel, bara massa rätt, och helst superrätt, så alla ser upp till mig och säger saker som "Du är den bästa kuratorn jag någonsin träffat", "Du är som gjord för att vara skolkurator", ni vet sånna saker. Nackont eller?
I mina relationer ska jag vara ärlig, ha tålamod, ha det jämlikt, aldrig bli irriterad (för jag har bästa pojkvännen och vännerna EVER), skratta mycket, umgås både i gäng och individuellt, prata om ALLT, ha djupa diskussioner, ha obetydliga vardagliga meningsutbyten, osv. Fler krav finns att fylla på med vid behov!
Min kreativitet ska det inte finnas stopp för, den ska flöda i min inredning, min garderob (där allt helst ska vara hemdesignat och sytt/stickat/virkat av Moi (=jag alltså, den där hundradelen franska ger en extra krydda), min ungdomsbok ska bli nytänkande och cool, det ska skrivas och spelas in låtar (helst startas ett band också), osv.
Min själsliga och andliga harmoni, den ska helst finnas där från början, för det är INTE som det här som brukas sägas om relationer, vad är det nu då? Det är en färskvara? Ja, ni förstår. Så är det alltså inte. Jag behöver inte jobba på min inre själsliga/andliga harmoni, för med alla dessa krav och ambitioner så kan jag inte vara annat än harmonisk!
(PS. Här har jag inte heller ens nämnt mina krav på mitt utseende (jo, ja, chockingly så har jag sådana också, som den unga tjej jag är uppväxt i det här fina okroppsfixerade samhället) eller alla materiella saker jag fått för mig att jag vill(måste) ha. DS.)
(PS.2. Jag tror att det här blir en inläggsserie, I've got something here, ilska? bitterhet? insikt? Härligt är det i alla fall när det sprutar ut ilska?/bitterhet?/insikt? ur fingrarna och formas sweet sweet magic i form av ironiska blogginlägg. DS.)
(PS.3. Ja, jag vet, ett tredje PS är go to far, men NU är jag förtjänt av kanske, vad säger ni? 10 youtube-klipp! (Ballerina-kexen är slut och affären för långt borta) DS.)
Det första som kom upp är ett blogg-inlägg om höga krav, om att vi svenskar ska lära oss flera språk än engelska, att de andra språken kommit i skymundan, fine ja, jo visst, håller jag väl med om och är sjukt sugen på att kunna typ 10 språk till (alltså, kan typ 2 och en hundradels språk kan man säga, svenska, engelska och en hundradels franska), men artiklen gör inte att jag går igång i forskningen jag gör.
Det andra är en artikel från SvD från 17 juni i år, "En hög ambition ställer höga krav" lyder rubriken. Här är det en hög ambition med Sveriges integrationspolitik som är i fokus och som journalisten så fint uttrycker ställer det höga krav att ha en ambitiös integrationspolitik. "En hög ambition ställer höga krav", blogginläggsrubrik = check!
Den tredje träffen är också en artikel, från tidningen Arbetsliv, där det framgår att "Höga krav och låg kontroll över arbetssituationen ökar risken för värk i nacke och axlar. Det är nu vetenskapligt belagt".
Till mina egna höga krav. Jag har höga krav på mig själv, så till den grad att när jag inte uppnår mina ouppnåeliga mål skapas det sån där ångest som liksom hoppar och studsar under huden så att man är tvungen att röra sig hela tiden för att det inte ska kännas outhärdligt, ni vet? Inte alltid och jämt, men dem där riktiga ambitionerna, dem okompromissbara och odiskuterbara ambitionerna, som till exempel på jobbet, i mina relationer, min kreativitet och min själsliga/andliga harmoni (?). Dem ambitionerna, dem områdena är liksom satta i sten, ibland (ja, satta i sten ibland, så himla bestämd är jag inte, flexibel kallas det, eller? Ni märker hur odiskuterbart det är va?).
På jobbet ska jag aldrig göra fel, bara massa rätt, och helst superrätt, så alla ser upp till mig och säger saker som "Du är den bästa kuratorn jag någonsin träffat", "Du är som gjord för att vara skolkurator", ni vet sånna saker. Nackont eller?
I mina relationer ska jag vara ärlig, ha tålamod, ha det jämlikt, aldrig bli irriterad (för jag har bästa pojkvännen och vännerna EVER), skratta mycket, umgås både i gäng och individuellt, prata om ALLT, ha djupa diskussioner, ha obetydliga vardagliga meningsutbyten, osv. Fler krav finns att fylla på med vid behov!
Min kreativitet ska det inte finnas stopp för, den ska flöda i min inredning, min garderob (där allt helst ska vara hemdesignat och sytt/stickat/virkat av Moi (=jag alltså, den där hundradelen franska ger en extra krydda), min ungdomsbok ska bli nytänkande och cool, det ska skrivas och spelas in låtar (helst startas ett band också), osv.
Min själsliga och andliga harmoni, den ska helst finnas där från början, för det är INTE som det här som brukas sägas om relationer, vad är det nu då? Det är en färskvara? Ja, ni förstår. Så är det alltså inte. Jag behöver inte jobba på min inre själsliga/andliga harmoni, för med alla dessa krav och ambitioner så kan jag inte vara annat än harmonisk!
(PS. Här har jag inte heller ens nämnt mina krav på mitt utseende (jo, ja, chockingly så har jag sådana också, som den unga tjej jag är uppväxt i det här fina okroppsfixerade samhället) eller alla materiella saker jag fått för mig att jag vill(måste) ha. DS.)
(PS.2. Jag tror att det här blir en inläggsserie, I've got something here, ilska? bitterhet? insikt? Härligt är det i alla fall när det sprutar ut ilska?/bitterhet?/insikt? ur fingrarna och formas sweet sweet magic i form av ironiska blogginlägg. DS.)
(PS.3. Ja, jag vet, ett tredje PS är go to far, men NU är jag förtjänt av kanske, vad säger ni? 10 youtube-klipp! (Ballerina-kexen är slut och affären för långt borta) DS.)
