Jag har fått höra flera gånger, av R, att det är fint hur mycket jag lever mig in i filmer och serier. När jag går in seriens eller filmens fantasivärld så är jag nästan övertygad om att karaktärerna finns på riktigt (får en svag känsla om att jag skrivit exakt det här, här, förut, ah well) och de blir som mina kompisar eller människor som jag avgudar på avstånd.
Hursomhelst, jag gillar att fantisera om att få vara i den där världen som regissören och teamet kring har skapat för bara mej att kasta min in i. Jag gillar hur allt är så perfekt, eller perfekt operfekt, hur replikerna är så rätta eller så fel att det liksom blir rätt ändå. Jag gillar hur karaktärerna är så lätta att förstå eller så kluriga att jag blir provocerad, deras personligheter så tydliga och älskvärda.
Det känns när jag skriver som att jag pratar jibberish och ingen kommer fatta, men det är kanske inte meningen. Meningen tror jag är att berätta att jag gillar hur fantasivärlden som hollywoodregissörer och independentskådisar producerar till mej ger mig en skön kontrast till verkligheten. Verklighetsflykt, kan det kalllas, verklighetspaus kanske? Eller verklighetsalternativ?
Söndagsförkylningstankarfrånprettojosefin
PS. Jag googlade just pretto (utan upplysande resultat) för att jag inte riktigt förstår ordet, men fick för mig att det skulle passa in där, så nu är det gjort, använder mig av ord jag inte fattar, men är inte ute efter att få reda på det heller. I min värld, fantasi och verklighet, passade det in där, sådär som på film.
