DAGENS HÄLSOTIPS

Helgen har spenderats i soffan tittandes på säkert uppemot 15 (kan ta i lite i underkant) avsnitt av One Tree Hill och pysslande med bröllopsinbjudningarna.

För det första, ej sett OTH förut, och är totalt hooked på Lucas *suck* och tänk att jag har typ 7 (!) säsonger kvar!

För det andra, när man bara sitter alternativt ligger i soffan i typ två dygn och lever i Tree Hill och inte i verkligheten så blir man (läs: jag) lite lätt störd och nedstämd. Då till hälsotipset!

I söndagskväll kände jag mig sugen på att springa, men eftersom jag är bekväm och lite rädd för att springa ute när det är is, så tog jag beslutet att springa fram och tillbaka i lägenheten det snabbaste jag kunde. Med en fnissade sambo i soffan.

Efter denna härliga fysiska aktivitet var jag genast på mycket bättre humör!

Så igår efter lunch på jobbet så sprang jag intensivt på stället inne på personaltoan och försökte mig även på höga knän (lite svårt pga trångt), hjälpte också!

Tipset är med andra ord: fulspring fram och tillbaka i ditt hem (funkar även utan fnissade sambo) eller spring på stället på toan på jobbet när du börjar bli sömnig efter lunch!
Välkommen endorfiner, serotonin och dopamin!

LÄSKIGT

Att ha ett barn som stirrar på en kan ju vara trevligt och gulligt...

...när barnet är under typ 2 år,

...och när barnet ler eller ser sådär gulligt undrande ut.

Men när barnet är typ 10 år och stirrar argt på en på tåget på morgonen. Inte så gulligt och trevligt. Mest läskigt.

SÅRBARHET

Det finns något så otroligt vackert med att se en annan människas sårbarhet. Att se hur någon kämpar för att inte börja gråta, att inte visa sin sårbarhet. När obekväma frågor överrumplar, känslomässigt klär av en människa naken. Att se på kroppsspråk att människan så gärna vill och samtidigt så gärna inte vill bryta ihop och lägga sig i fosterställning. Att se en annan människas ögon nästintill panikartat stråla av rädsla. Sårbarhet är vackert.

Vad är det för fel på mig?

ÅKA TÅG = LYCKA

Sen jag inte längre lever i ett distansförhållande som kräver tågresor i timtal för att kunna ses så glömmer jag hur mycket jag gillar att åka tåg. Det finns något underbart avkopplande att sitta på ett tåg och stirra ut genom fönstret. Eller lyssna på poddar och virka.

Att ha möjligheten att inte göra någonting men ändå vara på väg någonstans är en oerhört attraherande tanke. 

YOGA

Jag var på yoga i tisdags, första gången på typ ett år. Jag var också första gången någonsin på en yogastudio. Innan har jag bara tränat på typ gym som har pass där ett bland dem är någon slags poweryoga. Så jag cyklade dit med lite nervösa och tveksamma tag. Tänkte att här vankas svett och efterföljande svår träningsvärk. Icke!

Detta fick jag göra. Ja, utan masken.

Även sitta i skräddarställning, luta mig framåt, slå snabbt med båda händerna i golvet framför mig och högt och bestämt säga "raj" varje gång mina stackars händer slog i golvet. "raj, raj, raj, raj" 

Ni kan ställa er upp och gå runt i rummet, sa ledaren. Prata med någon om du vill. Om någon pratar med dig så svarar du. Om jag gick runt i rummet och tänkte som ett mantra "prata inte med mig, prata inte med mig"? Jo.

De hade även en gong gong. Den var typ 80 cm i diameter och mäktig. Ledaren: Lägg er ner på mattan och känn vibrationerna från gong gongen. Jaha, vilken gong gong? tänkte jag som inte lagt märke till denna enorma sak innan. Jag lydde så duktigt och sen kom det. Den underbara musiken ledaren skapade av denna manick. Jag kunde inte tänka på annat än att jag ville ha en sådan där gong gong NU! R, kan vi köpa?

Flummigt? Svar ja. Såld? Typ. Jag har lite svårt för sådant här, men en skeptiker har det så tråkigt i livet så jag får helt enkelt bli en sån där ja-sägare från och med nu. 

På yoga-passen som kommer alltså, inte i livet i övrigt. Det verkar farligt! 

SAKER SOM GÖR MIG GLAD I KOLLEKTIVTRAFIKEN

(Trots att jag fler gånger uttryckt mitt hat mot samma fenomen)

Medresenärer!

Särskilt när de är medelålders män med byggarbeteskläder med hörlurar inpillade i de stora öronen som diggar med inlevelsefullt till musiken med det hårda ansiktet!

Som jag vill veta vad det var för musik!!!

LJUS.

Jo, det här med att det är ljust ute när jag är påväg hem från jobbet, rätt såpass underbart och energigivande!

SAKER JAG INTE KOMMER SAKNA NÄR JAG BOR I RADHUS I FÖRORT.

- att någon kommer in precis efter en genom dörren till trapphuset när man kommit hem efter jobbet med trötta steg, så man måste älga upp för trapporna (för man har fått för sig att vardagsmotion är något att satsa på och därför tar trapporna istället för hissen) och önska varje våning att personen bakom är framme, sedan äääntligen efter tre trappor med andan i halsen och mjölksyra i benen vara framme.

- tunnelbanevagnar fyllda av påpylsade, snorandes, stressade medresenärer som tävlar om möjligheten att sitta på de snuskiga sätena med tvivelaktiga fläckar av diverse mat och kroppsvätskor (kom igen, jag kan inte vara ensam om att ha tänkt tanken att det kan finnas både det ena och det andra från människokroppar i dem där sätena).

- reklamen som trycker sig i ansiktet på en och lockar, pockar, inbillas om behov av socker, nya prytlar och resor på väg hem från jobbet när både motståndskraften och blodsockret är som lägst och bara vill säga ja.

- envist, energiskt, oetiskt borrande i betongväggar av studenter som flyttar in och flyttar in och flyttar in och borrar upp hylla efter hylla after hours eller way before hours.

- medresenärer som inte följer vett och etikett i kollektivtrafiken, som inte förstår att på vänster sida i rulltrappan går man inte står still, hänger i dörröppningar, stannar för att kolla vart dem ska precis ovanför rulltrappan, ställer sig mitt framför dörren på tunnelbanan när de vill på, osv.

(Listan kommer med säkerhet fyllas på, kommer antagligen inte tvärtomlista också...)

MEDRESENÄRSHAT

Jag har flertalet gånger beskrivits som godhjärtad av människor som känner mig. Jag känner mig godhjärtad. Jag kanske är godhjärtad. Det är ju fint.

Men rusning i kollektivtrafiken i Stockholm framkallar hat i mig. Ni vet hat så starkt att jag får lust att mörda. Mina medresenärer. Jag ska inte mörda någon. Absolut inte, hur skulle det se ut? "Godhjärtad färgglad skolkurator anhållen för mord". Men för ett ögonblick känner jag en stark lust. Det ögonblicket när någon bryter mot rusningstrafiksreglerna.

Kanske borde jag flytta från stan och bli mindre hatisk...

ÄLSKAR MIN HJÄRNA

Det här med att jag igår på tåget hem när jag fick nyheten att två till skulle komma på dagens visning av det bostadsobjekt jag fått bestämt för mig att jag vill köpa var gråtfärdig och redo att ge upp allt mitt hopp. Att jag sedan i en timme och kvart var så arg på dem här andra människorna som också ska på visningen och att jag köpte lösgodis som tröst att jag kände "det är ingen jävla idé, jag skiter i den där förbannande visningen!"

Efter godiset och lite tv-serier som plåster på det stora förutspådda-förutbestämda-katastrofen-när-jag-såg-möjligheten-till-denna-fina-bostad-glida-mig-ur-händerna-såret, så ville jag i alla fall gå på visningen igen.

Och nu, efter sömn och frukost (bästa tiden på dygnet), med soundtracket från Amelie från Montmartre i öronen är jag säker på att det kommer lösa sig och den möjliga besvikelsen att inte få köpa denna bostad känns uthärdlig.

Älskar hur min hjärna fungerar, sån överlevnadsinstinkt och så lösningsfokuserad!

Efter första bittra, ilskna reaktionen vill säga...

VANLIG KONVERSATION MELLAN MIG OCH R.

Jag (innan jag gått på tåget en timme och en kvart innan jag är hemma): Jag tänkte gå och träna när jag kommer hem. Så kan vi äta ihop sen?
R: Absolut, det går bra.
Jag: Bra, låt mig inte slingra mig ur det.
R: Nädå.

En timme och en kvart senare.

Jag (samtidigt som jag går in genom dörren hemma): Jag vill inte träna!
R: Gå och träna.
Jag (som en 6-åring): Mååååstee jaaag??
R: Ja.
Jag: *tyst*
R: Du kommer må bättre efteråt.

Vart jag är nu? Bloggandes på motionscykeln på gymmet #win

ÖVER 1000 SIDVISNINGAR SEDAN JUNI!

Jag är GLAD!

Förstår att det inte är några oerhörda siffror jämfört med säg, Blondinbella eller någon annan bloggare/bloggerska, men för en hobby-bloggare som mig är det kul att nå 1000-sidvisningsgränsen! #win

JAG ERKÄNNER = VI ÄR NASTY

Hej, jag heter Josefin och jag ogillar disk.

Min sambo ogillar disk ännu mer.

Helgens projekt?

HÅLLA ANDAN I TRAPP

Det här med att jag håller andan när jag går i trappor?! Kontraproduktivt much?
Never stops to be amazed.

BRISTA UT I SÅNG?

Funderar på det här med varför jag inte lever i en värld där det vore befogat att brista ut i sång vid sådana tillfällen när en sång vore pricken över "i:t"?

Det skulle vart bättre.

På teve får dem det att funka, där möter de andra, publiken, sångaren med förståelse och känslorna blir liksom större och mera känslofulla (hur nu känslor blir fulla av mer känslor?).

Kanske borde göra ett försök att brista ut i sång och serenadera (?) min sambo?

Aa-a-aj vill allvejs löv ju-u-u-u-u
*vejlar*

SKRIVARKURS, TRÄNING OCH STHLMSKÄRLEK.

Jag har varit på Skrivkurs i helgen ledd av Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck, tvådagars nybörjarkurs. Jag gick på deras fortsättning/fördjupningskurs i våras. Det här med att börja från ruta ett verkar inte vara ett tema i mitt skrivande, jag börjar på mitten och arbetar mig bakåt i manuset och börjar på slutet och arbetar mig bakåt i skrivkurs-dungeln. Jag planerar nu i mitt trötta huvud att jag ska skriva lite mer om vad de sa, sammanfatta tips och övningar i ett längre inlägg, kanske mest för att det är bra med upprepning när man ska lära sig saker. Hursom, längre inlägg eller inte, jag har lust att ta tjänstledigt en månad och bara skriva och spendera tid med mina fiktiva karaktärer.

Jag har också hunnit med att träna, cykel, crosstrainer, gång och jogg. Jag har ju haft ont i knät för att jag fått för mig att jag kan jogga, det kan jag inte, än. Jag försökte mig igår på en ny springstil, något högre knä och explosivare ben (Vart kommer dessa sportiga uttryck ifrån? Och är dem ens sportiga? I wouldn't know), vi får se, something that sticks? Jag har också hunnit med att äta hemgjord pizza, insanely good är den som jag och R gör, bea, massor av godis och säkert en halvliter oboy ikväll. Jag har även ställt in kalori-appen jag använder på ett halvt kilo i veckan istället för 0,75. Jag har hört att man ska sätta mål som är rimliga och uppnåeliga, därav ändringen. Med allt som händer runt om, högre procent på jobbet, det intensiva som sker på jobbet just nu, energilösheten och tidsbristen som kommer av det gör att det är svårt att hålla samma träningstempo. Hoppas på fler gröna staplar i och med detta.

Efter skrivarkursen gick jag från Hötorget till Tjärhovsplan i duggregn, strålande sol och jämngrå molnig himmel för att gå på terminsstarten av kören. Jag fantiserade om hur jag när vi flyttat ut till det där huset på landet utanför Sthlm skulle komma in till stan på söndagar, sitta på café hela eftermiddagen och skriva på manuset, sedan gå på kör och sjunga bort all the troubles of the week. Drömsöndag.

Ovanligt peppad en söndagkväll.

FREDAG

Jo. Hörni. Vill bara upplysa om att det är fredag (!).

Så. Då var det gjort.

MORGONPIGG?

Jodå, vaken?
Påväg till jobbet?
Om jag gick upp 04:30? (= vad brukar det kallas okristligt tidigt?)
Om jag gick ut genom dörren 05:15?
Om jag faktiskt inte är helt dödstrött?

Jodå.

Tackar någon/något som gett mej min morgonpigghet.

Dock kommer min fiende eftermiddagen ju även denna dag.

EN HÖG AMBITION STÄLLER HÖGA KRAV. SISTA DELEN.

Varför jag sitter och lyssnar på sommarprat från förra året där någon pratar och pratar och pratar om djur? Jag som inte ens gillar djur?

Jo, förstår ni, jag har bestämt (varför?) att jag ska lyssna på förra årets som jag missade pga att jag inte hade förstått värdet av Sommar i P1 då. Och jag har även fått för mig att jag inte ska missa något bra sommarprat av någon jag inte känner till och det kan ju faktiskt vara så att jag LÄR mig något fantastiskt också.

Kanske att jag ska lätta på det bestämda när jag sitter och blir irriterad över att jag måste (!) lyssna klart på massa tråk innan jag får lyssna på dem roliga?

Overkill.

Trotsar mej själv och tänker att i fortsättningen ger jag programmen 5 minuter. Inte övertygad då = hejdå!

EN HÖG AMBITION STÄLLER HÖGA KRAV. DEL 2.

Tid är min fiende. Inte att åren går och att jag blir äldre, jag ser fram emot alla faser jag förhoppningsvis kommer gå igenom.

Tiden per vecka är skapad för att av mej aldrig kunna utnyttjas till fullo för någon har programmerat in fel antal timmar per dygn och vecka i mitt huvud. Hur många timmar är det på en vecka egentligen? (Otroligt snabb överläggning i huvudet, HELT utan miniräknare, not, MVG i matte? Japp!)

168 timmar på en vecka. 56 av dem är det menat att jag ska sova, helt bestämt av mej själv, såklart. Sover kanske 45,5. 32 av dem arbetar jag. 10 av dem pendlar jag. 7, typ, äter jag.

168-45,5-32-10-7=73,5

Utöver det ovannämnda som tar tid vill jag träna några timmar i veckan, diska, laga mat, plocka och fixa i hemmet, ligga i soffan och glömma bort att jag lever och sånt. Måste ju lätt ta 15 timmar. Då har jag ändå 58,5 timmar kvar. Vad fan gör jag med dem?

Jag är förstummad. Jag hade ärligt trott att jag skulle få skriva i slutet av inlägget något i stil med "och hur fan tror jag att jag ska hinna något på dessa få timmar?"

*gapar*

Antingen går jag runt i cirklar och får tiden att gå på det sättet eller så har jag min tidsoptimistiska hjärna att skylla även för uppskattningen av siffrorna ovan. Kan ju vara den som är problemet, kanske inte ska beskylla tiden som är försvarslös. Återigen har tidsoptimisten tagit överhanden och styrt mitt liv med hel och hård hand.

Självinsikt is a bitch.