FANTASIVÄRLD

Jag har fått höra flera gånger, av R, att det är fint hur mycket jag lever mig in i filmer och serier. När jag går in seriens eller filmens fantasivärld så är jag nästan övertygad om att karaktärerna finns på riktigt (får en svag känsla om att jag skrivit exakt det här, här, förut, ah well) och de blir som mina kompisar eller människor som jag avgudar på avstånd.

Hursomhelst, jag gillar att fantisera om att få vara i den där världen som regissören och teamet kring har skapat för bara mej att kasta min in i. Jag gillar hur allt är så perfekt, eller perfekt operfekt, hur replikerna är så rätta eller så fel att det liksom blir rätt ändå. Jag gillar hur karaktärerna är så lätta att förstå eller så kluriga att jag blir provocerad, deras personligheter så tydliga och älskvärda.

Det känns när jag skriver som att jag pratar jibberish och ingen kommer fatta, men det är kanske inte meningen. Meningen tror jag är att berätta att jag gillar hur fantasivärlden som hollywoodregissörer och independentskådisar producerar till mej ger mig en skön kontrast till verkligheten. Verklighetsflykt, kan det kalllas, verklighetspaus kanske? Eller verklighetsalternativ?

Söndagsförkylningstankarfrånprettojosefin

PS. Jag googlade just pretto (utan upplysande resultat) för att jag inte riktigt förstår ordet, men fick för mig att det skulle passa in där, så nu är det gjort, använder mig av ord jag inte fattar, men är inte ute efter att få reda på det heller. I min värld, fantasi och verklighet, passade det in där, sådär som på film. 

GLEE = LYCKA?

Senaste två dagarna har ägnats åt häng med J och hennes underbara son på snart ett halvår (vars sked råkade komma med i bilden, och nej, jag har inte använt den), ätandes olika sorter paj (på bilden blåbär och hallon) och promenerandes...

...samt städning, träning och mys med Elin och hennes kusin Felicia hemma hos henne. Dit jag btw cyklade, eftersom jag är så spänstig och energisk.  

Två effektiva och aktiva dygn, trots det har jag också hunnit med en del avsnittt Glee. Jag har en hang-up, IGEN, kollar om tredje säsongen för andra gången sen den slutade i...maj? Den som har bestämt att jag inte får bo i den teve-serien har tagit fel, Fel, FEL beslut! Jag har sett många serier, men när det kommer till att faktiskt hela ärligt välja en som jag skulle hoppa in i och leva i den fiktiva världen for the rest of my life slår Glee actionfyllda Prison Break, Stiles-befolkade Teen Wolf, dramatiska Queer as Folk och liknande anyday!

Flera gånger i livet har jag tänkt att det vore så jäkla gött om livet var en musikal, jag omger mig ändå med musik så fort jag kan, då kunde väl någon sköta det där åt en och liksom passa in låtar till känslan, intrycken och upplevelsen utan hörlurar i öronen. Sen om folk sprang runt mig och sjöng och dansade hade inte heller varit fel, vore bara att joina, mina energiska försök framför spegeln hemma med dem där skavande hörlurarna är liksom inte riktigt samma sak (föreställer jag mig, eftersom jag ju faktiskt inte varit i Glee, inte ens och hälsat på) som the reel thing! Rymma till US of A och rocka loss på The Glee Project Season 3 nästa sommar?

SHAME OCH THE GLEE PROJECT.

Ifall det undgått någon är jag en total sucker för teve-serier. Igår satt jag hela förmiddagen och tittade på säsong två av The Glee Project, som Ryan Murphy och de andra i bestämmarbänken för Glee använder för att hitta nya karaktärer till serien. The Glee Project är som Idol fast för en teve-serie typ. Något som jag blir beroende av med andra ord och som framkallar gåshud om och om igen.

Ignorera mitt vita lår (skyll på den molniga sommaren,
eller att hur mycket sol låren än får envist är vit-vit-vit)
och fokusera på gåshuden,
lyckades inte få till ett kort där jag hade mer gåshud,
försvann ju så fort!

På kvällen, till den otroligt goda prästostpajen jag bakat, såg vi den tredje av filmerna vi hyrt (de andra två Moneyball samt 50/50) och haft hemma (okej, de var med till Örebro på semester) en vecka. Shame med Michael Fassbender (ni vet han från X-men First Class, spelar Magneto som ung). Shame, regisserad av Steve McQueen, handlar om Brandon (Fassbender) som är sexberoende och har svårt med det här med känslor, minst sagt, vilket resulterar i ett komplicerat förhållande till systern. Systern spelas av Carey Mulligan, hon som spelar kvinnan i Drive (med Ryan Gosling, underbar film). Både Carey och Michael spelar amazingly bra. Men Michael gör ett intryck på mig långt in i själen, han är modig, inte nog med att man får se honom totalt näck, och inte bara en liten peak utan flera sekunders good look, han gör otroliga sexscener, utlämnande är ordet. Om jag inte fått er att förstå budskapet ännu, här kommer det i klartext; Se den! 

FÄNGELSE RAST (?)

Fri översättning av "Prison Break".

Jag har legat i koma, PrisonBreak-koma, ganska trevlig sorts koma ändå. Om man jämför med andra mer unconscious-iga komor. Jag har sett snart 80 avsnitt på en vecka och en dag. Det blir 60 timmar PB på 192 timmar (8 dagar). Kanske kunde man tro att man borde skämmas alternativt känna sig otroligt tråkig inför ett sådant här statement, men jag väljer att vara stolt över min hängivenhet och otroliga engagemang i människoöden, även fiktiva sådana. 

Hur som helst har jag levt, andats och sovit Prison Break senaste veckan, vilket också gjort mig otroligt sugen på att tatuera mig, råna en bank, vara otroligt smart, springa från yrkesmördare, ständigt kisa med ögonen sådär grubblande och svårt, ställas inför svåra val om vem som ska leva eller dö, tycka att det vore skithäftigt att få skjuta med pistoler mot en kamera i slow motion samt gå sådär bestämt och världsvant. 

Vad jag tycker om serien? Egentligen? Inte så himla bra, de drar allt till sin spets hela tiden, då menar jag HELA tiden, och sedan tar dem det ett par varv till efter klimax. Men jag kan inte annat än älska bröderna, Michael och Linc, Michael för intelligensen och mystiken, Linc för hårdheten och badboy-genen. 

Varning för addiktion!

TEEN WOLF. YOGA. WEEKEND.

Vad jag gjort de 24 timmar sedan jag gick på semester undrar ni säkert? Alla ni 3-4 som läser mina tankar (alltså på bloggen, inte tankeläsare, sånna känner jag inga, vad jag vet, but if you are, en tankeläsare alltså, don't be afraid to tell me, jag gillar sånt där, övernaturligt)

Jag har:

• kollat på första säsongen av Teen Wolf, fallen in love with Stiles, han är superrolig, jag önskar jag var hälften så snabb i mun. Annars vet jag inte om serien är så himla bra, men perfekt verklighetsflykt för den som gillar övernaturliga grejer, som jag ju redan påpekat att jag gör. 
• blivit förbannad över att min profil här på bloggen VÄGRAR hamna på sidan här bredvid trots att jag redigerat och redigerat och sparat och sparat och SPARAT redigeringen tusen gånger! (Helt plötsligt verkar den vara där den ska, håll tummarna att den stannar där! NEJ! Hoppat ner igen, förbannade jävla skit!)
• varit på yoga och fantiserat om att jag någon gång i framtiden ska bli sådär stark och kunna lyfta mig själv sittandes i lotusställning, med only mina armar och att jag då också ska bli instruktör, yoga instruktör alltså.  
• läst om Weekend i QX-tidningen, en av de få filmer jag direkt efter jag sett den känt att jag måste se igen, igen, igen (ni vet sådär Teletubbies-tjatigt) och faktiskt sett den igen, direkt efter. Tom Cullen och Chris New gör ett så genuint och känsloframkallande skådespel att det för mig är en sådan där fantasivärld som jag vill stanna i, leva i och grow old in. (Den enda andra filmen som haft samma påverkan, teletubbies-tjats-igen, är Twilight. Ja, I must admit, så är det, en sån är jag...)  

COCONUT RECORDS OCH TRUE BLOOD

Jason Schwartzman, ni vet han i Bored to Death, Marie Antoinette och alla Wes Anderson-filmerna (typ). Jag har nyligen upptäckt att han har släppt två skivor under namnet Coconut Records. Han verkar vara en sådan där människa som man inte vet om man ska älska eller hata; musiker, skådespelare OCH spelar trummor på OC-låten! California here we come. OCH har en sjungande Zooey Deschanel med på sin första skiva! Hata verkar jobbigt, så jag älskar, älskar, ääälskar! Tonårsaktigt älskar. 

Coconut Records – West Coast Enjoy!


Så till nästa person som ska hyllas, eller ja, person och person, en karaktär är det väl om man ska vara petig, men jag hör till dem som hoppas innerligt att karaktärer i teve-serier finns irl. Så, vart var jag? Lafayette!! Jag har just sett första avsnittet på senaste säsongen av True Blood och hur kan man göra annat än vilja ha honom nära, nära, nära, under skinnet helst. Om jag fick önska skulle jag vara lite mer som honom, så jävla go kille. Sådär göteborgsaktigt go. Som om inte det vore nog, så är han ju gay också, vilket bara gör saken bättre. Om ni fortsätter läsa kommer antagligen min fascination synas mellan raderna, den för gay-guys that is.