Funderar på det här med varför jag inte lever i en värld där det vore befogat att brista ut i sång vid sådana tillfällen när en sång vore pricken över "i:t"?
Det skulle vart bättre.
På teve får dem det att funka, där möter de andra, publiken, sångaren med förståelse och känslorna blir liksom större och mera känslofulla (hur nu känslor blir fulla av mer känslor?).
Kanske borde göra ett försök att brista ut i sång och serenadera (?) min sambo?
Aa-a-aj vill allvejs löv ju-u-u-u-u
*vejlar*
