I mitt yrke är det väldigt mycket fokus på känslor, elevers, föräldrars, lärares, andra kollegors och absolut även mina egna. Hur det påverkar mej som känslomänniska? Olika. Olika kan man säga om man vill ge ett kort svar.
Det lite längre svaret är ibland mycket, ibland inte lika mycket. Vissa händelser och personer påverkar mej mer än andra helt enkelt. För någon vecka sedan bröt jag ihop (=grät) inne hos en kollega, på grund av en händelse som påverkat mig mycket. "Bröt ihop" är inte alls så allvarligt som det låter, utan handlar om helt vanliga känslor som kommer ut i form av tårar. Jag har flertalet gånger sagt att "tårar bara är känslor som kommer ut", minns att jag skrev någon slags dikt om det på högstadiet, hursomhelst. Jag möttes av den äldre kollegan med att jag inte jobbat så länge och att jag kommer lära mig det här med distans och inte låta mig påverkas lika mycket när jag jobbat längre. Må vara så, eller inte. Absolut inget illa menat till min underbara kollega, men hennes ord fick mej att börja fundera på hur jag skulle ändra mej för att bli mer "hårdhudad", för att göra ett bättre arbete. När jag funderat en stund insåg jag att jag inte var så säker på att jag vill/kan ändra detta med mej själv.
Jag har alltid, så länge jag kan minnas, beskrivit mej själv som en känslomänniska, styrd av mina känslor och med känslorna utanpå. Jag inbillar mej att jag är relativt lätt att läsa av och att jag mer i privatlivet än på jobbet låter mig styras av mina känslor. På jobbet styrs jag snarare av lösningsfokuserat tänkande, lagar och styrdokument, blir ju lite annorlunda där. Men ibland blir det för mycket även där och jag vill mestgråta och lyssna på Adele alternativt bryta ihop på min kollegas kontor. Och det här var varken första eller sista gången som jag gråter på jobbet. Och jag tänker såhär, det är inget som behöver betyda något annat än att känslorna svämmar över och när tårarna är slut är också behovet av att "svämma över"/"bryta ihop" över. Inget att oroa sej för.
PS. Har ni märkt hur känslofull Adeles musik är? Har ni tänkt på att det är sådär jag önskar att jag kunde sjunga när mina känslor behöver komma ut och tårarna fastnat eller inte räcker till? VARFÖR HAR NI INTE SAGT NÅGOT?
Från hon som är helt jävla efter och började lyssna på Adele imorse!
