Det här med att jag igår på tåget hem när jag fick nyheten att två till skulle komma på dagens visning av det bostadsobjekt jag fått bestämt för mig att jag vill köpa var gråtfärdig och redo att ge upp allt mitt hopp. Att jag sedan i en timme och kvart var så arg på dem här andra människorna som också ska på visningen och att jag köpte lösgodis som tröst att jag kände "det är ingen jävla idé, jag skiter i den där förbannande visningen!"
Efter godiset och lite tv-serier som plåster på det stora förutspådda-förutbestämda-katastrofen-när-jag-såg-möjligheten-till-denna-fina-bostad-glida-mig-ur-händerna-såret, så ville jag i alla fall gå på visningen igen.
Och nu, efter sömn och frukost (bästa tiden på dygnet), med soundtracket från Amelie från Montmartre i öronen är jag säker på att det kommer lösa sig och den möjliga besvikelsen att inte få köpa denna bostad känns uthärdlig.
Älskar hur min hjärna fungerar, sån överlevnadsinstinkt och så lösningsfokuserad!
Efter första bittra, ilskna reaktionen vill säga...
