Jag har legat i koma, PrisonBreak-koma, ganska trevlig sorts koma ändå. Om man jämför med andra mer unconscious-iga komor. Jag har sett snart 80 avsnitt på en vecka och en dag. Det blir 60 timmar PB på 192 timmar (8 dagar). Kanske kunde man tro att man borde skämmas alternativt känna sig otroligt tråkig inför ett sådant här statement, men jag väljer att vara stolt över min hängivenhet och otroliga engagemang i människoöden, även fiktiva sådana.
Hur som helst har jag levt, andats och sovit Prison Break senaste veckan, vilket också gjort mig otroligt sugen på att tatuera mig, råna en bank, vara otroligt smart, springa från yrkesmördare, ständigt kisa med ögonen sådär grubblande och svårt, ställas inför svåra val om vem som ska leva eller dö, tycka att det vore skithäftigt att få skjuta med pistoler mot en kamera i slow motion samt gå sådär bestämt och världsvant.
Vad jag tycker om serien? Egentligen? Inte så himla bra, de drar allt till sin spets hela tiden, då menar jag HELA tiden, och sedan tar dem det ett par varv till efter klimax. Men jag kan inte annat än älska bröderna, Michael och Linc, Michael för intelligensen och mystiken, Linc för hårdheten och badboy-genen.
Varning för addiktion!
