Det finns något så otroligt vackert med att se en annan människas sårbarhet. Att se hur någon kämpar för att inte börja gråta, att inte visa sin sårbarhet. När obekväma frågor överrumplar, känslomässigt klär av en människa naken. Att se på kroppsspråk att människan så gärna vill och samtidigt så gärna inte vill bryta ihop och lägga sig i fosterställning. Att se en annan människas ögon nästintill panikartat stråla av rädsla. Sårbarhet är vackert.
Vad är det för fel på mig?
