Den här bilden la jag upp på instagram, twitter och facebook imorse.
Jag är inte gravid och där slutar det här handla om barn. Det här handlar om skönhetsideal. Det sjuka, sjuka skönhetsideal som framkallar ätstörningar och ohälsosamma relationer till mat och träning. Detta är min vackra mage, utan barn i. Såhär ser den ut i den här klänningen och utan att jag spänner ut eller håller in.
Jag har flera gånger tyckt att jag ser gravid ut, att min mage är uppblåst och utstående som en gravidmage. Nästa tanke har varit "jag är tjock och äcklig, att jag borde ha sådär platt mage som tjejerna på film och reklamen, för det är då jag är rätt, mest åtråvärd". Tanken därpå har varit att jag tycker att "gravidmagar är vackra, och inte bara med tanke på att det är ett barn däri, utan i själva sin form".
Vad är problemet med utstående magar? Den är mjuk, len och mysig att ta på. Varför är utstående höftben och platta magar det som är eftersträvansvärt? Jag längtar och hoppas att det kommer en tid när vi inte måste svälta oss för att uppnå skönhetsidealen.
I mitt arbete som skolkurator möter jag väldigt många elever som har ohälsosamma tankar kring mat och träning, och många är inte nöjda med sitt utseende. Och nu menar jag inte bara dem som utvecklat vad som skulle klassas som en ätstörning, utan även dem som drar slutsatsen att "om du, som är smalare än mig, tycker att du är tjock måste jag ju också vara tjock" när någon kompis klagar med orden "vad tjock jag är". Det här finns från lågstadiet upp till gymnasiet och bland både tjejer och killar. Det börjar tidigt och fortsätter upp i vuxenvärlden.
En av sakerna som kommer upp på lunchrasten är vilken mat som är rätt att äta, att man har "syndat" i helgen och därför måste "hålla igen" lite nu under veckan. Dessa vuxna kanske inte säger till sina barn och elever att de ska gå ner i vikt, men de visar något annat när de håller på med någon diet och ser träning som något man måste göra för att "hålla vikten i schack".
Tänk om vi kunde fokusera lite mer på vad våra kroppar fysiskt behöver och inte om vi ser tjocka ut eller inte. Tänk om vi kunde röra på oss av anledningen att våra kroppar är designade för att röra på sig, inte för att vi "måste" för att gå ner i vikt. Tänk om vi kunde äta mat för att kroppen behöver den och inte för att gå ner i vikt/tröstäta/osv.
Vad är det egentligen med utstående magar som är anses motbjudande och inte eftersträvansvärt? Jag har länge kämpat emot min mage, som ser ut exakt som på bilden, ibland är den lite mindre utstående (pga mindre åtsittande plagg och/eller mindre uppblåst). Jag har starkt ogillat min mage och kommer ibland på att jag går runt, utan att tänka på det, och håller in den. Jag låter den inte bara vara. Jag skäms för den. Jag la bland annat därför ut den här bilden, nu har ni sett min mage, som den är, och jag tänker härmed sluta skämmas för den.
Den största anledningen till varför jag la ut bilden var för att jag önskar att man ska fundera en extra gång på varför man bara tycker att tjocka magar är fina när man vet att det finns ett barn där inne.
