Det finns två saker som jag verkligen avskyr att det här samhället har fått mig att känna och tänka:
- - att män/killar/pojkar och kvinnor/tjejer/flickor är på vissa specifika sätt utifrån vilket biologiskt kön de tillhör och, (se del 1)
- - att jag är tjock och att det är fult och fel
Jag vet att jag inte är tjock och även om jag enligt någon vetenskapligt "bevisad" viktkurva skulle vara överviktig så är det inte fult och fel. På sin höjd ohälsosamt, men det är i detta inlägget ointressant.
Jag matas dagligen med ideal, åsikter, tankar och allmänt tyckande om hur en kropp borde se ut, kännas och hur hälsosam man borde vara för att leva ett långt och lyckligt liv. Genom media absolut, men det som är ännu vanligare i min vardag är mina vänner och andra jag följer på sociala medier, som lägger ut bild efter bild på mat, mat och åter mat, på hur de tränar och kämpar för att få den perfekta kroppen. Som om att det vore det bästa priset man kan få. Som om det viktigaste och bästa man kan ägna tid åt är att kämpa för att se ut på något annat sätt än hur man redan ser ut. Detta är min hjärna minst varannan dag övertygad om, att jag behöver lägga mycket tid på att forma min kropp till perfektion.
Jag lyssnade på Jenny Strömstedts sommarprat för någon vecka sedan, då sa hon något som stannade med mig, hon sa något i stil med: "Hur ska man kunna koncentrera sig på att vara ett bra nyhetsankare när man undrar 20-30 gånger om dagen om man är tjock?" (!!!)
Jag funderar kanske inte så mycket på om jag är tjock eller inte, jag är nog snarare övertygad redan, i min irrationella del av hjärnan, om att min kropp är ful och fel, att den borde se mer sådär modelligt smal ut. Det jag funderar mer på är själva resan till att få den perfekta kroppen. Jag ställer upp krav efter krav på hur mycket och ofta jag borde träna och författar regel efter regel kring vad jag får äta och inte. Jag får ångest när jag ätit något som jag inte borde enligt reglerna, inte alltid, men ganska ofta. Även om jag bara får ångest en gång av tio när jag äter något jag inte borde, enligt reglerna, så är det ändå för ofta. Jag får ångest när jag inte rört på mig så mycket som jag bestämt. Och eftersom jag bryter mot mina regler och krav hela tiden för att det uppenbarligen inte är så jävla viktigt för mig att följa dem så har jag ångest rätt ofta över det här, eller i alla fall så funderar jag på om jag kanske borde ha ångest för det.
Jag har vänner som känner likadant, många vänner, mest tjejer och kvinnor, men jag känner även till någon kille. Jag har vänner som tycker att det är för smala, eller som är smala som stickor men som känner sig tjocka ändå. Jag avskyr att det här får ta upp så mycket av min tid. Jag tycker mig kämpa mot att ha ångest relaterat till mat, men det är så djupt rotat. Det har funnits med mig länge. Jag vet ungefär när det började för mig, i alla fall ett tillfälle som går att ta på, en bekant till mig sa att jag var mullig någon gång i årskurs 7, då insåg jag att jag "borde" gå ner i vikt. Jag minns det som att jag frågade och hon tittade på mig med tycka-synd-om-ögon och svarade att "nej, du är väl inte direkt tjock, lite mullig kanske". Sen dess har jag försökt massor av gånger att gå ner i vikt, för att det hon sa har bara bekräftats, inte att någon sagt det till mig, men genom att jämföra mig med andra människor i min närhet och i mediaflödet.
Jag har aldrig försökt gå ner i vikt med några speciella bantingskurer, inga pulver, ingen måltidsersättning, GI eller LCHF. För att jag inte tror på dem, vilket gör att det inte funkar för mig. Obviously. Men om jag funderade mindre på hur jag ska göra för att få den perfekta kroppen och mer på om jag ska sticka en sjal eller en mössa härnäst eller om jag ska sy en kjol eller ett linne idag, så kanske maten skulle komma mer naturligt, som något jag måste äta för att jag är hungrig inget för att lugna min ångest över mitt söt- eller saltsug??
Jag har tänkt länge på om jag ska skriva något om mitt, enligt mig, ohälsosamma förhållande till mat, vad det får för effekter att skriva om det så andra kan läsa. Hur det känns för mig att berätta? Och hur eran (ni som inte redan känner till att det här tar upp ganska mycket av min tankeverksamhet) syn på mig ska förändras. Jag vill inte ha några svar och inte heller några tips. Tipsen jag får handlar oftast om hur jag ska bli hälsosam (sluta äta chips, godis, bakverk) och att jag måste motionera. Tipsen handlar sällan om att jag duger som jag är och är vacker i all min härlighet. Nåde er om ni tittar på mig med dem där tycka-synd-om-ögonen!
