- att någon kommer in precis efter en genom dörren till trapphuset när man kommit hem efter jobbet med trötta steg, så man måste älga upp för trapporna (för man har fått för sig att vardagsmotion är något att satsa på och därför tar trapporna istället för hissen) och önska varje våning att personen bakom är framme, sedan äääntligen efter tre trappor med andan i halsen och mjölksyra i benen vara framme.
- tunnelbanevagnar fyllda av påpylsade, snorandes, stressade medresenärer som tävlar om möjligheten att sitta på de snuskiga sätena med tvivelaktiga fläckar av diverse mat och kroppsvätskor (kom igen, jag kan inte vara ensam om att ha tänkt tanken att det kan finnas både det ena och det andra från människokroppar i dem där sätena).
- reklamen som trycker sig i ansiktet på en och lockar, pockar, inbillas om behov av socker, nya prytlar och resor på väg hem från jobbet när både motståndskraften och blodsockret är som lägst och bara vill säga ja.
- envist, energiskt, oetiskt borrande i betongväggar av studenter som flyttar in och flyttar in och flyttar in och borrar upp hylla efter hylla after hours eller way before hours.
- medresenärer som inte följer vett och etikett i kollektivtrafiken, som inte förstår att på vänster sida i rulltrappan går man inte står still, hänger i dörröppningar, stannar för att kolla vart dem ska precis ovanför rulltrappan, ställer sig mitt framför dörren på tunnelbanan när de vill på, osv.
(Listan kommer med säkerhet fyllas på, kommer antagligen inte tvärtomlista också...)
